Irland - day one

Jaha. Eftersom jag är uppfostrad på ett sätt som utgår från artighet och att man ska tacka för saker man får så får jag väl tacka Hultsfred kommun i allmänhet och medborgarna i synnerhet. Det är faktiskt tack vare er jag precis kommit hem från en weekend i Dublin. Utan era pengar skulle jag aldrig kunna uppnått en av mitt livs drömmar. Sarkasmen, eller provokationen om ni så vill, flödar...

För att börja från början så bokade jag resan i ett tidigt skede men researrangören höll oss (jag och mina två äldsta systrar) på halster in i det sista. Jag fick biljetter till U2 och hotellövernattning dagen innan avfärd. Snacka om timing...

Vi begav oss mot Nyköping och dess flygplats sent på torsdagseftermiddagen. Jag anade i tidigt skede att det här skulle bli ett äventyr som saknade motstycke. Anledningen stavas -systrar-, för Vicke och Mia är inte som vanligt folk. Ni som känner personerna i fråga vet vad jag pratar om. För er andra så kan jag bara säga att galnare systrar finns nog inte.

Flygresan gick faktiskt rätt bra trots att Vicke skrämde Mia vid starten. Jag personligen har aldrig förstått mig på de människor som tycker det är så hemskt att flyga. Känslan som man får när planet lyfter är hur skön som helst. Jo, visst. Planet kan störta och bla bla bla. Men hallå. Det skulle i så fall vara det värsta som kunde hända. Sen finns det alltid människor som har det värre...

Väl framme på flygplatsen i Dublin så gick vi förväntansfulla mot ankomsthallen. Eftersom guiden (jag) hade bokat transport från flygplatsen till hotellet visste vi att det skulle stå en chaufför och vänta på oss. Ehum. Det gjorde det visserligen men oj vilken stjärna. Trevlig på alla sätt och vis men fordonet han skulle frakta oss i. Ja, frakt var det verkligen fråga om. En skruttig minibuss med obrukbara sidodörrar var vårt fordon. Chauffören kunde inte öppna sidodörren utan vi fick hoppa in genom bagagedörren. Om ni kan tänka er den synen är det ingenting mot vad som komma skall.

Väl på plats i bussen for vi mot hotellet en mil från flygplatsen. Hotellet var ett normalstandardiserat treplushotell och till ytan väldigt lyxigt. Jag vet inte om jag längre anser att det är insidan som räknas men rummet var ingen direkt höjdare. Vi stannade på andra sidan gatan och synen när vi, tre virriga svenaka turister, hoppar ut från bagaget från en minibuss måste varit oslagbar. Jag fick direkt upp bilder från filmer där man smugglar kineser eller mexikanare som man sedan släpper ut på samma sätt. Dessa smugglade människorna får ju sedan klara sig på egen hand där de blivit avsläppta. Ungefär den känslan hade jag med...

Jag hade alltså bokat transfer från flygplatsen för åtskilliga hundralappar och tvingas alltså sedan bli utsläppt, inte avsläppt, ur bussen på ett smugglarvis. Bisarrt välkomnande till den gröna ön...


Kommentarer
Postat av: Anonym

Jag kommer aldrig kunna tacka dig tillräckligt Peter...men TACK för en fantastisk resa!!!Love you. Jag kommer med spänning att följa din berättelse på din blogg så jag hoppas du inte skriver för mkt skit om syrrorna :). Kram.

2009-07-27 @ 21:51:23
Postat av: Anonym

Ni e för underbara :) / tingeling kan se Er

2009-07-28 @ 21:56:58

Lätta ditt hjärta här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (visas bara för mig)

URL/Egen Bloggadress:

Jo, det var en sak jag ville säga...

Trackback