Man kan ta livet av sig på flera olika sätt - det gäller bara att vara kreativ. Jag väljer att springa mot döden - inte från den. Det är syster Mias fel. Hon uppmanade mig att, tillsammans med henne, springa Stockholm halvmara i september. Inte kan det vara särskilt jobbigt tänkte jag och hängde på.
 
Nu har jag sprungit min första halvmara - i träningsspåret. Fy fan...

Det var en blandning mellan himmel och helvete. Kärlek och hat. Livet passerade revy flera gånger. Inte revy med Poppe utan en helt annan föreställningsvärld. Fy satan... Rundan är tre kilometer och eftersom en halvmara är 2,1 mil innebar det att jag var tvungen att springa rundan sju gånger. Sju gånger tre alltså. Oftast 21. 21 även en solig dag som denna.

Första två kilmoterna gick kanon. Mycket tack vare musiken i öronen. Jag tackade Gud för uppfinningen och bara några meter efter tacket slutade musiken arbeta mina hörselgångar. Batterierna var slut. Två avverkade kilometer med musik skulle innebära resterande 19 utan musik. Det skulle aldrig gå, tänkte jag.

Solen gassade mellan bladen på träden i skogsdungen. Rundan är av backig art vilket försvårar löpningen. Framförallt utan musik. Musik är ett fenomen vid träning och ett måste för undertecknad.

Som sagt, de två första kilometerna gick bra. Tredje också. På fjärde placerade mannen ovan där en kvinnlig gestalt i startgroparna. Han hade använt cirka 23-24 år att utmejsla en fantastisk kropp men man som jag är tänkte jag inte mer på det utan sprang vidare. Jag påbörjade fjärde rundan och kände att benen började kännas tyngre. Jag saktade ner och snart kom den finmejslade kvinnan förbi med lätta steg. Klart det eftersom det var hennes första kilometer, hon skulle säkert bara springa ett varv. Men man som jag är så kunde jag inte släppa henne ur sikte. Hon blev min hare. En hare med fantastisk siluett. Jag sprang fjärde varvet alldeles för fort eftersom jag försökte hänga på henne. Eller hennes tempo. 

Hon sprang inte bara ett varv utan på halva femte varvet blev hon omsprungen - av mig. Glatt ökade jag mina steg och skuttade lätt förbi. Hon säg inte att tungan hängde ned till knäna utan jag höll andran tills hon inte såg mig längre. Hon försvann och troligtvis sprang hon bara två varv - klent kan jag tycka.

Jag försökte hitta min puls under tiden jag sprang. Men jag hade ingen. Jag lovar. Men jag tänkte på Frankenstein, han hade väl ingen heller. Då är det nog inte så allvarligt att vara utan puls. Han överlevde så det skulle jag nog med göra.

Fem varv, två varv kvar alltså. Det började bli jobbigt. Mina muskler kändes som spindelväv och Imse Vimse själv satt och spelade harpa så det gjorde ännu ondare. Jag tänkte flera gånger ge upp men jag hade, som alla idrottare, en mental bild som jag hade i huvudet. Dessvärre kan jag inte berätta vilken mental bild som jag sprang efter då jag måste kräva legitimation eftersom fantastin kräver en 18-årsgräns. Det var den här fantasin som tog mig i mål.

2 mil senare innebar sista kilometern och eftersom jag kände någon flåsa mig i nacken var jag bara tvungen att spurta de sista 400 meterna in i mål.  Nu hör jag någonting bulta igen. Förhoppsningsvis hjärta som börjat pumpa blod igen. Kan behövas inför den stundande fotbollsmatchen...